Vilken dag.... I morse orkade inte Amber mer. Hon hade en inflammation i livmodern och det var nog de som tog orken ur henne. Dom bestämde sig för att ta bort och jag fick reda på de på kvällen. På ett sätt är de skönt för jag hade inte klarat av att vara med eller säga hejdå till henne men samtidigt hade jag velat ta ett ordentligt farväl.

Men nu är hon borta, en stor del av mitt hjärta, de som ibland var de enda värt att leva för. Hon som gav mig trygghet och känslan av tillit, hon som bevisade att mirakel visst kan ske.

Jag kommer aldrig glömma bort första gången jag såg dig, osäker och reagerade på minsta rörelse vi gjorde, beredd att försvara dig själv. när jag tog ut dig på gräsmattan och du trodde jag skulle slå dig. Men innerst inne visste du att jag inte skulle de.
Jag minns så tydligt första gången jag vågade släppa dig lös, du sprang och sprang men så fort jag försvann ur sikte skällde du förtvivlat och rusade fort som vinden tillbaka.
De känns som att de var igår du och jag satt på ängen i värmen och bara njöt av livet.

Men nu är du borta, jag kommer aldrig mer att få se dig, röra vid dig eller höra ditt entusiastiska skall när du hör att jag är hemma. Hur ska jag kunna leva utan dig?

Jag älskar dig och de kommer jag alltid att göra, du är det absolut bästa som nånsin hänt mig!

R.I.P Amber
2002- 14/1 2011
Mitt hjärta, nu och föralltid!