Denna ständiga fråga dyker upp bland ryttare, tränare och annat hästfolk såväl som på lokal som internationell nivå.

 

Jag anser (läs jag) att ett skarpare bett kan användas av en ryttare som vet hur man använder det och på en häst som behöver det (och funkar på det). Men tyvärr ser vi allt för ofta ryttare som inte har en aning om tillexempel hur ett Pessoa (som är väldigt omdisskuterat) fungerar utan drar och sliter, vilket i slutändan resulterar i en häst som har ont i munnen och kanske aldrig mer går att rida på bett. 

 

Men jag säger inte att alla gör det felet! Jag själv rider på väldigt varierade bett. Jag blandar mellan hackamore, 3-delat, babypelham och rakt bett. Detta för att min häst inte ska nötas på samma bett dag ut och dag in, han blir väldigt stark vid hoppning (det är främst då babypelhamet används), och ibland få vila från att ha något i munnen. 

 

DOCK! Vill jag påpeka att Hackamore är ett av de skarpaste betten trots att det inte sitter något i munnen, det ger ett väldigt kraftigt tryck över nosryggen och nacken, och det är också därför väldigt viktigt att man har det rätt justerat så att det inte ligger för långt ner då det kan resultera i att man krossar nosbensbrosket som är väldigt skört. 

 

I dressyren får man rida på ett vanligt tränsbett upp till Medelsvår nivå, vid medelsvårnivå börjar kandaret att användas. Meningen med ett kandar i medelsvåra och svåra klasser i dressyr är för att förenkla ryttarens hjälper så att de blir inprincip "osynliga", man anser också att ryttare på denna nivå är kapabel nog att rida på ett sådant skarpt bett. 

 

Så min slutsats i detta är; Om en häst är i behov av ett skarpare bett och har en ryttare som är kapabel till att använda och förstår syftet med det skarpare bettet så är det en självklarhet att detta ska få användas. Dock förespråkar jag att variera bett med vanliga tränsbett och ibland bettlöst (hackamore).