Jag är och har alltid varit som de flesta tjejer och haft drömmar och visioner om framtiden.

Som 5-6 åring ville jag börja rida, att leka häst var det bästa jag visste men att få sitta på en livslevande häst var den största drömmen.

Och som det flesta tjejer som har drömmar om hästlivet började jag på ridskola.

På Gävle Ponnyklubb red jag i två år och jag kämpade och slet men jag kände inte att jag kom någon vart riktigt.

Efter några kämpiga ridlektioner bestämde jag mig för att det var dags att byta klubb, Gävle Fältrittklubb!

På Fältis fick jag rida en massa nya hästar och lära mig en massa nya saker! Men även där efter några år kände jag att jag hade kört fast..

Det var en tuff period med funderingar om huruvida jag skulle fortsätta eller inte, de större tjejerna i min ridgrupp såg ner på mig och jag kände mig kass...

Jag hade aldrig trott att jag skulle stå där jag står idag, med en stor svart häst vars papper är skrivna med mitt namn och som laddar inför debuten i 120! Inte heller hade jag trott att jag skulle få äran att rida Welgano, en Msv dressyrhäst som jag även börjat hoppa in.

Att mitt namn syns i startlistorna, resultaten, tidningarna osv. Är egentligen helt sjukt om jag tittar tillbaka till då jag ville ge upp och lägga hjälmen på hyllan..

Även den starkaste kedja har en svag länk