Jag har alltid varit tjejen som aldrig tröttnade på hästar. Trots att alla mina vänner la ner för att hinna umgås med vänner, festa och träffa killar så bestämde jag mig för att jag skulle lyckas med bägge delarna ändå!

Och jag har på nåt sätt alltid lyckats planera och prioritera för att göra det jag vill, trots att det ibland varit mitt eget välbefinnande och hälsa som blivit bortprioriterat.

Pappa sa till mig "du kommer lessna när du får börja gå på krogen och festa", men inte de. Jag höll ut i vått och torrt, såg mina vänners statusar på Fb om alla fester medan jag själv stod i stallet halv tio på kvällen och putsade sadeln inför kommande tävling!

Men nu, när jag står här med min egenköpta svarta holländare som inte längre får tävla, då känner jag för första gången "vill jag verkligen det här?"

Många säger att det går över och bara är en svacka.. Men om det inte är det?

Jag är ingen hobbyryttare som nöjer mig med att lulla i skogen, jag hör hemma på tävlingsbanorna, med vita ridbyxor, blank häst och nerver som spökar när jag går banan bland höga och tekniska hinder, det är jag!

Jag vet att jag kommer komma tillbaka dit, det är ett mål jag kämpar för varje dag!

Men just nu... Så har jag för första gången i mitt liv tappat motivationen för det jag lever för ~ hästarna!

På't igen bara, nya tag och nya krafter, jag ska tillbaka dit!

It's not a hobby, it's a fucking lifestyle